Jag pluggar i Australien under hösten 2006. Här kulturkrockar jag med allt och alla och utforska massvis av alldeles nya och uppfinningsrika sätt att göra bort mig, och delar med mig av dessa fantastiska pinsamheter till er. Grattis!
May 2006 June 2006 July 2006 August 2006 September 2006 October 2006 November 2006 December 2006 January 2007 April 2007 May 2007
Jag känner hur min blogg blir allt mer och mer ostrukturerad, så jag ska göra den ännu värre genom att skriva hur resan hit gick...
Innan avfärd
"Det här är ju inga som helst problem på något vis. Vad kan gå fel? Det värsta som kan hända är att man bara spenderar mindre än ett halvår i ett varmare land och får en skitfin grej att skriva i CV:n..."
8 juli, Arlanda
- Äntrar terminalen i sjukt god tid. (16:00)
- Checkar in bland de allra första.
- Går till gaten och väntar någon timme.
- Högtalarna: "Passagerare på flyg BA781 till London Heathrow och med anslutningsflyg ombeds kontakta British Airways informationsdisk"
- Tittar på skärmarna, ser att anledningen är "BA781 London Heathrow Arriving 1800 - Delayed 2000"
- Försöker hitta vägen ut ur gaten, jans dåliga lokalsinne gör sig påminnt.
- Hittar till sist vägen ut. Hamnar obönhörligt sist i kön bakom cirka 30 andra stackare.
- En extremt diplomatiska kvinna som utstrålade massor av högskolepoäng i krishantering går runt bland människorna i kön och förklarar att de kommer omboka allas flyg och ge hotellrum till alla som behöver det, samt gav oss små lappar med postadress och en web-adress dit vi skulle vända oss för att få 250 € i kompensation. Hon nämnde inte att det är EU-lag på att man ska få en sån kompensation om ett plan blir mer än 2 timmar försenat. Man kan också i efterhand påpeka att web-adressen inte fungerade, och att om man faktiskt lyckades ta sig till rätt sida genom att leta själv, så möts man av meddelandet "Our records show that BA781 has not been delayed."
- Folk blir surare och surare eftersom det tar cirka en halvtimme för varje person i kön att bli ombokade, och eftersom luftkonditioneringen i terminalen var helt kaputt och det var typ 26 grader eller nåt.
- Efter mer än 3 timmar är det min tur, klockan är nu runt 23:00, och jag blir ombokad till ett flyg exakt ett dygn senare. Jag hämtar ut mitt bagage, och spenderar natten på SAS/Radisson-hotellet på Arlanda.
- Tiden på rummet spenderar jag genom att äta ett antal baguetter, titta på Crocodile Dundee 3 (timingen kunde inte vara bättre), bronsmatchen i fotbolls-VM, bada och sova.
9 juli, fortfarande Arlanda.
- 16:00, checkar in. Personalen säger: "Jag har ordnat fönsterplats på andra och tredje flygningen."
- Planet kommer på utsatt tid och jag är på väg till London.
9 juli, BA781 på väg till London.
- Fryser nästan ihjäl samt drabbas av ett extremt behov av att gå på toa, när kön är som längst.
9 juli, Heathrow.
- Olika infoskärmar sa olika saker, och planet blev allt mer och mer försenat. Bakom gatedisken ställde sig mer och mer personal, men ingen kunde ge någon som helst information. Förvirringen var total.
- Teamar ihop med en svensk familj. Vi enas snabbt om att British Airways suger och att alla gör bäst i att undvika dem. Den svenska familjen var på väg att missa sitt anslutningsflyg från Sydney, hur det gick för dem är det ingen som vet.
- Efter totalt 2 timmar, klockan är cirka 22:00, får vi äntligen borda planet.
9 juli, BA009 (jumbojet) på väg mot Sydney.
- En flygvärdinna tittar på min biljett och dirigerar mig till vänster. Blir förvånad då den stora massan går till höger.
- Blir ännu mer förvånad då jag ser att min stol befinner sig i ett mycket litet rum, att stolen är väldigt bred, har en egen tv, och att stolen kan fällas tillbaka till en rakt horisontell position.
- Tanken "det här är inte ekonomiklass" uppenbarar sig genast. Vänder och går till en flygvärdinna. Hon dirigerar mig tillbaka till precis samma plats. Hmm.
- Hmm, jag fick ingen fönsterplats. Det gjorde mig lite irriterad, men allt eftersom jag inser att jag av nån oförklarlig anledning hamnat i Business Class (eller nåt), med meny över varmrätter, metallbestick och porslinstallrikar, sjukt trevliga flygvärdar (de ÄR trevligare i Business Class!), började jag gilla läget.
10 juli, middag, mellanlandning i Bangkok.
- I rädsla för att inte hitta tillbaka till gaten stannar jag ombord på flygplanet.
- Bevittnar en armé av tailändare med var sin påse, borste, makapär, dammsugare eller skruvmejsel rusa igenom hela planet från ena änden till den andra och utföra var sin uppgift.
10 juli, BA009, fortsätter mot Sydney
- Har sett precis alla filmer som visats, och är inte längre fascinerad av att planet flyger i 1100 km/h på 10 km höjd. Har riktigt jävla tråkigt.
11 juli, Sydney
- Tvingas fylla i papper med frågor om jag tagit med mig jord eller inte. Inser med stort besvär att jag måste svara "Ja" på frågan om man har med sig otvättade träningsskor. Bestämmer mig för en liten vit lögn på frågan om jag har varit i närheten av lantbruksdjur den senaste månaden.
- Landar runt kl 6 på morgonen. Möts av 200 skyltar som proklamerar hur mycket böter man kan få om man inte deklarerar alla träslevar och bananer man har med sig.
- Har mitt första möte med den australienska accenten. En man mycket trött på sitt jobb frågar "ointomebon dismornisir?". Efter att ha sagt "I'm sorry bla bla" två gånger säger mannen mycket otrevligt "ARE, YOU, GOING, TO, MELBOURNE, THIS, MORNING?".
- Knatar vidare runt på Sydneys inte allt för omoderna flygplats, och visar mina smutsiga joggingsskor, min flaska Mer samt mina karameller för tulltjänstemannen. Han tvättar joggingsskorna åt mig.
- Bestämmer mig för att när jag skriver om det här i bloggen, så ska jag skriva "det är antagligen svårare att smuggla in en banan till Australien än en terrorist till USA." Tyvärr kan jag inte göra det, för jag glömde nämligen deklarera två stycken bananer. VE OCH FASA!
- Hittar till rätt terminal. Terminalen var modern och stolarna bekväma, och jag lyckas för första gången köpa något för Australienska pengar, nämligen världens godaste apelsinjuice. Spenderar de cirka 6 timmar jag väntar på mitt flygplan till att fascineras av fåglarna utanför terminalen, fascineras av öknen utanför terminalen, äta smörgåsar, titta på Rugby, spela mini-golf på mobiltelefonen - och framför allt, bli irriterad över att det går plan till Melbourne cirka varannan timme.
- Intrycket av Australien är, så långt, HELT perfekt.
11 juli, QF439 på väg mot Melbourne
- Ahh, fönsterplats. Tyvärr tillbaka på den tråkiga sidan av gardinerna den här gången, med inpapprade frallor och allt för trånga säten.
- Spenderar de 90 minuterna i flygplanet åt att titta ut genom hålen i molntäcket på de bruna skogarna, de bruna kullarna, de bruna skogarna, de bruna kullarna, de bruna skogarna, de bruna kullarna...
- Planet går ner för landning och jag tappar hakan när planet sjunker under molntäcket och på inte ens en sekund Melbourne sträcker ut sig så långt ögat kan nå, åt alla håll.
11 juli, Melbourne
- Härifrån går det bara utför. En äldre herre med extremt grov Australiensk accent hämtar upp mig. Han var inte otrevlig, men det rådde ingen tvekan om att han fick betalt. Vi går förbi ett Forex där han lämnat en mexikansk tjej som behövde lite Australiensk valuta.
- Vädret är pissregn, temperaturen är runt 10 grader. Solen håller på att gå ner.
- Vi åker raka vägen från storstaden mot metropolen Ballarat. Fascineras av "Koalas Next 4 km"-skyltar, de charmiga små husen, det annorlunda landskapet, och skyltar med moraliska budskap som "Eyelids getting heavy? PULL OVER NOW!".
11 juli, Ballarat
- Anländer till Ballarat. Stannar utanför ett hus, och vår chaufför säger "this is where you're going to live, Sandra" till den mexikanska tjejen. Han lämnar mig i bilen där jag glatt fortsätter stirra på de lustiga husen. Efter typ en kvart skjutsar han mig till universitetet och ger uttömmande förklaringar som: "Pizza Hut there, great pizza there. Bridge Mall over there, great shopping there. University property starts here."
- Anländer runt 23:00 till en halvrisig liten kåk kallad "Accomodation Office".
- Möts av en dam som ber mig skriva på nånting och som ger mig nycklar och ska precis visa mig vägen till mitt hus, när jag meddelar att jag inte ätit något mer än några smörgåsar på hela dagen. Hon utbrister med en stor suck - "Didn't Doug give you anything to eat?"
- Damen och jag åker och köper takeaway-fish&chips på världens äckligaste fish&chips-restaurang.
- Vi åker tillbaka till Accomodation Office och börjar äta.
- Det visar sig dock snabbt, att efter 3 dygn av baguetter, flygplansmat och smörgåsar, är INTE överfeta fish&chips med extremt mycket och fet dressing det man kan äta stora mängder av. Lyckas åtminstone tvinga i mig tillräckligt mycket för att stilla min hunger.
- Blir visad av någon människa till mitt hus.
- Konstaterar att hela huset är svinkallt och extremt skabbigt.
- Går till sängs.
12 juli
- Vaknar runt 6-tiden på morgonen och mår riktigt psykiskt dåligt. Trött som en gris, hungrig, och tråkiga tankar som "Jag borde valt Melbourne", "Jag kommer säkert aldrig få tillfälle att åka tillbaka till det här landet, och kommer säkert inte hinna se allt jag vill se här", "...och om jag skulle gilla det, vad jobbigt det kommer bli att åka härifrån", etc.
- Blir visad universitetet för första gången. Det är skabbigt.
- Blir visad till busshållplatsen, och får kassa instruktioner var jag ska gå av.
- Kommer på bussen, men missar hållplatsen. Bestämmer mig för att sight-seea, genom att följa med bussen "runt".
- På vägen åt andra hållet, går jag av på en hållplats typ 2 km för tidigt. Bara å knata.
- Lyckas med möda köpa lite bröd, mjölk och annat enkelt.
- Sätter mig på fel busshållplatsen (vänstertrafik suger!)
- Inser det inte förräns efter att ha väntat på bussen i över fem minuter. Fjortonåringarna som också väntade på bussen fick sig nog ett gott skrat...
- Kommer hem. Möter huset städtant, "mousi". (Husens gemensamma utrymmen städas dagligen.) Hon berättar glatt att det bor en holländare i huset bredvid, och hon introducerar oss.
Första veckan
- Holländaren och jag spenderar mycket tid till att dricka öl i vår ensamhet (husen var öde pga det Australienska vinterloven, och att vi kom dit mycket tidigare än alla andra utbytesstudenter. Där fick man för att man följde rådet "kom helst hit minst fem dagar innan introduktionsveckan börjar".
Andra veckan - introduktionsveckan
- En massa informationsföreläsningar, middagar och lite sånt drar igång. Man träffar äntligen de andra utbytesstudenterna, och börjar hitta folk med lite mer samma intressen här i livet som en själv. Festas på kvällarna börjar det göras på tok för mycket.
- Deppen går över - särskilt när en tant berättade att nästan alla går igenom några dagars depression ("three day mess") i början av vistelsen här...
...och sen började skolan, festande och sightseeandet på allvar.
Idag, Melbourne
- En fyllefilosofisk amerikan och jag står på en balkong på den högsta byggnaden i Melbourne och stirrar ut över nattvimlet, då han utbrister... "Ok, jag är lite påverkad av det där vinet, men skit i det, här är vi ikväll liksom, en från usa, en från sverige, en från österrike, en från holland... Alla är vi på en plats som är så långt från hemma som vi kan komma... vi är så jävla modiga, och det är helt perfekt... folk skulle kunna döda oss för att få ha det så kul som vi har det."
Jag svarar: "Jepp..."
Slutsats
1. Jag gillar Australien
2. Undvik British Airways
Innan avfärd
"Det här är ju inga som helst problem på något vis. Vad kan gå fel? Det värsta som kan hända är att man bara spenderar mindre än ett halvår i ett varmare land och får en skitfin grej att skriva i CV:n..."
8 juli, Arlanda
- Äntrar terminalen i sjukt god tid. (16:00)
- Checkar in bland de allra första.
- Går till gaten och väntar någon timme.
- Högtalarna: "Passagerare på flyg BA781 till London Heathrow och med anslutningsflyg ombeds kontakta British Airways informationsdisk"
- Tittar på skärmarna, ser att anledningen är "BA781 London Heathrow Arriving 1800 - Delayed 2000"
- Försöker hitta vägen ut ur gaten, jans dåliga lokalsinne gör sig påminnt.
- Hittar till sist vägen ut. Hamnar obönhörligt sist i kön bakom cirka 30 andra stackare.
- En extremt diplomatiska kvinna som utstrålade massor av högskolepoäng i krishantering går runt bland människorna i kön och förklarar att de kommer omboka allas flyg och ge hotellrum till alla som behöver det, samt gav oss små lappar med postadress och en web-adress dit vi skulle vända oss för att få 250 € i kompensation. Hon nämnde inte att det är EU-lag på att man ska få en sån kompensation om ett plan blir mer än 2 timmar försenat. Man kan också i efterhand påpeka att web-adressen inte fungerade, och att om man faktiskt lyckades ta sig till rätt sida genom att leta själv, så möts man av meddelandet "Our records show that BA781 has not been delayed."
- Folk blir surare och surare eftersom det tar cirka en halvtimme för varje person i kön att bli ombokade, och eftersom luftkonditioneringen i terminalen var helt kaputt och det var typ 26 grader eller nåt.
- Efter mer än 3 timmar är det min tur, klockan är nu runt 23:00, och jag blir ombokad till ett flyg exakt ett dygn senare. Jag hämtar ut mitt bagage, och spenderar natten på SAS/Radisson-hotellet på Arlanda.
- Tiden på rummet spenderar jag genom att äta ett antal baguetter, titta på Crocodile Dundee 3 (timingen kunde inte vara bättre), bronsmatchen i fotbolls-VM, bada och sova.
9 juli, fortfarande Arlanda.
- 16:00, checkar in. Personalen säger: "Jag har ordnat fönsterplats på andra och tredje flygningen."
- Planet kommer på utsatt tid och jag är på väg till London.
9 juli, BA781 på väg till London.
- Fryser nästan ihjäl samt drabbas av ett extremt behov av att gå på toa, när kön är som längst.
9 juli, Heathrow.
- Olika infoskärmar sa olika saker, och planet blev allt mer och mer försenat. Bakom gatedisken ställde sig mer och mer personal, men ingen kunde ge någon som helst information. Förvirringen var total.
- Teamar ihop med en svensk familj. Vi enas snabbt om att British Airways suger och att alla gör bäst i att undvika dem. Den svenska familjen var på väg att missa sitt anslutningsflyg från Sydney, hur det gick för dem är det ingen som vet.
- Efter totalt 2 timmar, klockan är cirka 22:00, får vi äntligen borda planet.
9 juli, BA009 (jumbojet) på väg mot Sydney.
- En flygvärdinna tittar på min biljett och dirigerar mig till vänster. Blir förvånad då den stora massan går till höger.
- Blir ännu mer förvånad då jag ser att min stol befinner sig i ett mycket litet rum, att stolen är väldigt bred, har en egen tv, och att stolen kan fällas tillbaka till en rakt horisontell position.
- Tanken "det här är inte ekonomiklass" uppenbarar sig genast. Vänder och går till en flygvärdinna. Hon dirigerar mig tillbaka till precis samma plats. Hmm.
- Hmm, jag fick ingen fönsterplats. Det gjorde mig lite irriterad, men allt eftersom jag inser att jag av nån oförklarlig anledning hamnat i Business Class (eller nåt), med meny över varmrätter, metallbestick och porslinstallrikar, sjukt trevliga flygvärdar (de ÄR trevligare i Business Class!), började jag gilla läget.
10 juli, middag, mellanlandning i Bangkok.
- I rädsla för att inte hitta tillbaka till gaten stannar jag ombord på flygplanet.
- Bevittnar en armé av tailändare med var sin påse, borste, makapär, dammsugare eller skruvmejsel rusa igenom hela planet från ena änden till den andra och utföra var sin uppgift.
10 juli, BA009, fortsätter mot Sydney
- Har sett precis alla filmer som visats, och är inte längre fascinerad av att planet flyger i 1100 km/h på 10 km höjd. Har riktigt jävla tråkigt.
11 juli, Sydney
- Tvingas fylla i papper med frågor om jag tagit med mig jord eller inte. Inser med stort besvär att jag måste svara "Ja" på frågan om man har med sig otvättade träningsskor. Bestämmer mig för en liten vit lögn på frågan om jag har varit i närheten av lantbruksdjur den senaste månaden.
- Landar runt kl 6 på morgonen. Möts av 200 skyltar som proklamerar hur mycket böter man kan få om man inte deklarerar alla träslevar och bananer man har med sig.
- Har mitt första möte med den australienska accenten. En man mycket trött på sitt jobb frågar "ointomebon dismornisir?". Efter att ha sagt "I'm sorry bla bla" två gånger säger mannen mycket otrevligt "ARE, YOU, GOING, TO, MELBOURNE, THIS, MORNING?".
- Knatar vidare runt på Sydneys inte allt för omoderna flygplats, och visar mina smutsiga joggingsskor, min flaska Mer samt mina karameller för tulltjänstemannen. Han tvättar joggingsskorna åt mig.
- Bestämmer mig för att när jag skriver om det här i bloggen, så ska jag skriva "det är antagligen svårare att smuggla in en banan till Australien än en terrorist till USA." Tyvärr kan jag inte göra det, för jag glömde nämligen deklarera två stycken bananer. VE OCH FASA!
- Hittar till rätt terminal. Terminalen var modern och stolarna bekväma, och jag lyckas för första gången köpa något för Australienska pengar, nämligen världens godaste apelsinjuice. Spenderar de cirka 6 timmar jag väntar på mitt flygplan till att fascineras av fåglarna utanför terminalen, fascineras av öknen utanför terminalen, äta smörgåsar, titta på Rugby, spela mini-golf på mobiltelefonen - och framför allt, bli irriterad över att det går plan till Melbourne cirka varannan timme.
- Intrycket av Australien är, så långt, HELT perfekt.
11 juli, QF439 på väg mot Melbourne
- Ahh, fönsterplats. Tyvärr tillbaka på den tråkiga sidan av gardinerna den här gången, med inpapprade frallor och allt för trånga säten.
- Spenderar de 90 minuterna i flygplanet åt att titta ut genom hålen i molntäcket på de bruna skogarna, de bruna kullarna, de bruna skogarna, de bruna kullarna, de bruna skogarna, de bruna kullarna...
- Planet går ner för landning och jag tappar hakan när planet sjunker under molntäcket och på inte ens en sekund Melbourne sträcker ut sig så långt ögat kan nå, åt alla håll.
11 juli, Melbourne
- Härifrån går det bara utför. En äldre herre med extremt grov Australiensk accent hämtar upp mig. Han var inte otrevlig, men det rådde ingen tvekan om att han fick betalt. Vi går förbi ett Forex där han lämnat en mexikansk tjej som behövde lite Australiensk valuta.
- Vädret är pissregn, temperaturen är runt 10 grader. Solen håller på att gå ner.
- Vi åker raka vägen från storstaden mot metropolen Ballarat. Fascineras av "Koalas Next 4 km"-skyltar, de charmiga små husen, det annorlunda landskapet, och skyltar med moraliska budskap som "Eyelids getting heavy? PULL OVER NOW!".
11 juli, Ballarat
- Anländer till Ballarat. Stannar utanför ett hus, och vår chaufför säger "this is where you're going to live, Sandra" till den mexikanska tjejen. Han lämnar mig i bilen där jag glatt fortsätter stirra på de lustiga husen. Efter typ en kvart skjutsar han mig till universitetet och ger uttömmande förklaringar som: "Pizza Hut there, great pizza there. Bridge Mall over there, great shopping there. University property starts here."
- Anländer runt 23:00 till en halvrisig liten kåk kallad "Accomodation Office".
- Möts av en dam som ber mig skriva på nånting och som ger mig nycklar och ska precis visa mig vägen till mitt hus, när jag meddelar att jag inte ätit något mer än några smörgåsar på hela dagen. Hon utbrister med en stor suck - "Didn't Doug give you anything to eat?"
- Damen och jag åker och köper takeaway-fish&chips på världens äckligaste fish&chips-restaurang.
- Vi åker tillbaka till Accomodation Office och börjar äta.
- Det visar sig dock snabbt, att efter 3 dygn av baguetter, flygplansmat och smörgåsar, är INTE överfeta fish&chips med extremt mycket och fet dressing det man kan äta stora mängder av. Lyckas åtminstone tvinga i mig tillräckligt mycket för att stilla min hunger.
- Blir visad av någon människa till mitt hus.
- Konstaterar att hela huset är svinkallt och extremt skabbigt.
- Går till sängs.
12 juli
- Vaknar runt 6-tiden på morgonen och mår riktigt psykiskt dåligt. Trött som en gris, hungrig, och tråkiga tankar som "Jag borde valt Melbourne", "Jag kommer säkert aldrig få tillfälle att åka tillbaka till det här landet, och kommer säkert inte hinna se allt jag vill se här", "...och om jag skulle gilla det, vad jobbigt det kommer bli att åka härifrån", etc.
- Blir visad universitetet för första gången. Det är skabbigt.
- Blir visad till busshållplatsen, och får kassa instruktioner var jag ska gå av.
- Kommer på bussen, men missar hållplatsen. Bestämmer mig för att sight-seea, genom att följa med bussen "runt".
- På vägen åt andra hållet, går jag av på en hållplats typ 2 km för tidigt. Bara å knata.
- Lyckas med möda köpa lite bröd, mjölk och annat enkelt.
- Sätter mig på fel busshållplatsen (vänstertrafik suger!)
- Inser det inte förräns efter att ha väntat på bussen i över fem minuter. Fjortonåringarna som också väntade på bussen fick sig nog ett gott skrat...
- Kommer hem. Möter huset städtant, "mousi". (Husens gemensamma utrymmen städas dagligen.) Hon berättar glatt att det bor en holländare i huset bredvid, och hon introducerar oss.
Första veckan
- Holländaren och jag spenderar mycket tid till att dricka öl i vår ensamhet (husen var öde pga det Australienska vinterloven, och att vi kom dit mycket tidigare än alla andra utbytesstudenter. Där fick man för att man följde rådet "kom helst hit minst fem dagar innan introduktionsveckan börjar".
Andra veckan - introduktionsveckan
- En massa informationsföreläsningar, middagar och lite sånt drar igång. Man träffar äntligen de andra utbytesstudenterna, och börjar hitta folk med lite mer samma intressen här i livet som en själv. Festas på kvällarna börjar det göras på tok för mycket.
- Deppen går över - särskilt när en tant berättade att nästan alla går igenom några dagars depression ("three day mess") i början av vistelsen här...
...och sen började skolan, festande och sightseeandet på allvar.
Idag, Melbourne
- En fyllefilosofisk amerikan och jag står på en balkong på den högsta byggnaden i Melbourne och stirrar ut över nattvimlet, då han utbrister... "Ok, jag är lite påverkad av det där vinet, men skit i det, här är vi ikväll liksom, en från usa, en från sverige, en från österrike, en från holland... Alla är vi på en plats som är så långt från hemma som vi kan komma... vi är så jävla modiga, och det är helt perfekt... folk skulle kunna döda oss för att få ha det så kul som vi har det."
Jag svarar: "Jepp..."
Slutsats
1. Jag gillar Australien
2. Undvik British Airways
